.

Ett Gordon Ramsey-program står på i bakgrunden. Allt jag hör är:
"F---!" "Yes chef" "I----!" "Yes chef" "------" "------" "Yes chef".
Galet vad mycket svordomar som kan komma ur den där koppärrade mannens mun.
Jag orkar inte lyssna, orkar inte se. Byter kanal nu.

Bilder från en promenad.


obst.blogg.se ©

På släktfesten i helgen.
Plats: I ett kök utanför Göteborg.
Karaktärer: jag, kusin E, 11 år.
Händelse: E har på sig en klänning hon ärvt av mig.

"Nämen, det är ju den klänningen jag brukade ha på mig när jag var liten och lekte fattigflicka"

Nej, jag är inte så deprimerad som det verkar enligt inlägget nedan. Jag är som vanligt (alltså konstig, högljudd och skuttig) men magen är full av stökiga tankar vilket drar ner sinnesstämningen, speciellt i skrivandets hetta.

Tack för din förståelse.


Har inte tagit bilden, men den är fin och rogivande. Kan tänka mig att sitta där en stund.

Jag minns en tid då november räknades som vintermånad. Då den första snön föll runt den 7:e och temperaturen sjönk ner till 10 minus utan problem.
Nu är det bara grått. Alla tjatar om det, alla uppfylls av det. Det gråa.
Stegen är lite tyngre, dagarna känns suddiga och det finns ingen riktig glädje i tillvaron.
Allt är likadant.
Jag vaknar runt sju av illamående, ligger kvar i sängen tills det är tio minuter kvar till första lektionen och orkar först då resa min sega kropp.
Cyklar i dvala men ändå virvlande ångest och kommer fram till skolan fem minuter sen med andan i halsen.
Lektionerna är roliga, uppgifterna lockande, men över vardagen ligger en grå kvävande slöja som ger stanken av att allt är meningslöst.
Det är natt fast klockan bara slagit fyra. Klasskamraterna suckar uppgivet; "Ingen sol idag heller".
Hjärtat bankar i panik på vägen hem, jag blundar och låter cykeln välja riktning. Vad gör det om jag kör in i en tall?
Kommer hem till en mörk lägenhet som luktar sött och gammalt, tänder alla lampor och slår igång en sovande dator. Timmar av slösurfande och ett godnatt till "Seinfeld" klockan två på natten.

Tänk positivt.

Ehm...
Det finns en liten risk att undertecknad glömde bort att sova inatt.
Hur glömmer man en sådan sak undrar du nu.
Jo det är bara att sätta rumpan på en obekväm stol vid 22-tiden och surfa runt på internet tills ögonen blöder. Så pang bom är klockan 06.00.

Det finns två alternativ för hur jag kommer bete mig idag:
1. Bängtrött, somnar med huvudet på tangentbordet under grafiska verktyg-lektionen. Släpar omkring på kroppen som om den vore en påse mjöl.
2. Hybris. Flamsig och "pigg". Alltså så trött att jag beter mig som ett energiknippe. Rusar omkring och babblar, får ingenting gjort heller. Slutar i en sovande hög inne på skoltoaletten med byxorna neddragna.

Satt i godan ro och tuggade på en skumgodis när något hårt plötsligt dök upp i mitt tuggfält. Trodde först att det var en förhårdnad i godiset, sedan att det var en grusbit. När jag tog ut tinget och såg att det var en bit tand kunde jag se framför mig hur en gubbe stod i godisfabriken och rörde om i en stor gryta när han plötsligt tappade ner en tandflisa i vad som skulle bli min godis. Blä!
Men sedan tänkte jag till lite och kom ihåg att en mindre bit tand lossnat ur min mun för några veckor sedan då jag först upptäckte hålet. Phuu! Fast nej, dåligt.
Nu behöver jag en lätt akut tandläkartid istället för den 8:onde december som det var bestämt från början.

So long tandlösingar!

©obst.blogg.se©

Det har varit för mycket på sistone. Samtidigt som uppgifterna i skolan fyller på, blir kvällarna mörkare och jag likaså.
Det är bara att inse, jag är en person med ångesten på axeln. Den hoppar fram då och då, om hösten kan den tydligen gripa sig fast om jag inte aktar mig.
I alla fall, jag har efter ett spontant hemhembesök och chokladfyllda kvällar jobbat mig uppåt och orkar nu äta något åtminstone en gång om dagen.
Känner mig nästan lite glad igen, men den där elaka ångesten krälar runt inom mig och kan fälla ut klorna när som helst.
Därför tar jag saker bit för bit. Försöker se postitivt på små förändringar och inte stressa upp mig över skolan.

Tänkte bara dela med mig för mina tre(eller vad det nu är) läsare.


Hare gött.

Ligger i sängen hela dagarna och ser på barnprogram och UR-dokumentärer.
Kan inte äta.
Kan inte sova.
Det luktar gammal källare.
Jag skulle behöva en dags sol, sol och choklad.
Ryck upp dig.

Nu kan jag nå ut till civilisationen via nätet igen.
Det kändes rätt gött att andas lite östgötaluft i helgen.
Hemma luktade verkligen hem. Det första jag gjorde efter att ha klivit genom dörren var att gå runt i hela huset och sniffa. Det må stinka katt och kompost (som någon borde tagit ut för länge sedan) till och från i vårat hem, men det hör till.
Det andra jag gjorde var att titta på Disney Channel... Ja jag har ju erkänt förut att jag lätt kan fastna framför Hannah Montana och Magi på Waverly place och denna helg var inget undantag.
Återigen, jag vet att skådespelet, manuset och rekvisitan suger men jag gillar det ändå. Det är avslappnande.
Kanske är det som för alla er Greys Anatomy-anhängare. Man behöver inte tänka så mycket, smörjan bara sköljer över en. Så länge man varierar med program som har (lite mer) substans så tycker jag att det är ok. Tack.

Förutom att glo på tv har jag räfsat löv med lilbro och varit på maskerad som den beryktade Salvador Dali (ingen kände igen honom, inte ens när jag sa namnet och nämnde de smältande klockorna och de långbenta elefanterna).

Det var trevligt i alla fall och syster och R ägde maskeraden som Pettson och Findus (sytt av syster, yeah!).

Här ska det vara bilder från helgen men eftersom internet har tagit paus för att gå och basta så får vi vänta med dem.