.

Julafton började med att mamma racerdammsög och svor åt vårt skitiga hus. Jag kunde inte annat än förstå henne, efter år av nedsmutsande men icke existerande städning har väggar tak och golv liksom blivit permanent kladdiga. Allt möjligt skräp är som fastvuxet i mattorna och spindlar lever det glada livet i hörnen.

Men det har en viss charm.

1. För att jag är extremt lat och hatar att städa och vill fly från problemet.

2. För att det känns ärligt. Vi är inga jäkla desperata hemmafruar.

3. För att jag är lat... igen.

När det övre lagret av smuts var bortnött med diverse städverktyg fortsatte jäkten in i köket. Matlagning, pappas passion. Medan han stod vid spisen och blandade vinäger med sockerkaka (okej jag kanske överdriver lite) satt jag på golvet i mitt rum och hoppades på att jag inte skulle limma ihop händerna i år igen (där överdrev jag inte...) samtidigt som jag virade presentpapper runt klapparna.

Finliret med pyssel och inslagning är inte min grej. Det blir oftast fel. Jag skyller på att tejpen är för klistrig eller att presentpappret redan hade fem hål i sig och var knöligt (faktiskt!), men till slut är det ofrånkomligt. Jag kan inte göra fint, inte på det där "raka", "rätta" och "riktiga" sättet.

Det syntes redan för tolv-tretton år sedan, då målarböckerna gjorde intåg i flickrummet. Man skulle måla innanför linjerna, snyggt och prydligt.

Jag kladdade inte på med regnbågens alla färger (som tillsammans blev bajsbrunt) som de mindre barnen, men de där svarta strecken i böckerna var så fasligt tråkiga. Oftast lämnade jag ritfälten omålade medan en hel värld av djur och människor bredde ut sig i bak- och förgrund.

Nu menar jag inte att det är negativt att göra på det ena eller det andra sättet, men det visar ganska tydligt vad jag är för en person... en sådan som vill göra själv, gärna lite huller om buller.

(wohuu vad detta inlägg drar iväg)

Vid tre var det (självfallet) dags för mat (hur mycket vi än planerar och hur mycket jag än tjatar om Kalle Anka så tycks den där jäkla julmiddagen infalla prick klockan tre varenda förbaskade år). Jag tittade på Tjuren Ferdinand och Jultomtens verkstad och sedan fick tv:n stå på på hög volym då maten skulle förtäras.

Familjen+ farmor och farfar satt runt bordet och åt tills magarna svullnade upp så mycket att byxknapparna sprätte iväg och pangade en ruta eller välte ett glas. Lagom till efterrätten kom syster med bihang (fästman och dotter). Folket var nere i storarummet och konverserade en bra stund samtidigt som jag satt vid granen och dreglade över det största paketet (till mig, som sedan visade sig vara ett sådant där "18 lådor och ett pyttepaket längst in", från lillebror).

"Karl Bertil Johnssons julsaga" hann börja och sluta innan jag vrålade på familjen att nu fick de minsann pallra sig upp till soffan.

Sedan satt vi där och myste samt öppnade paket i flera timmar. Vi testade ett nytt frågespel och jag pillade med min nya rakapparat med risk för att skära av fingertopparna (eller inte).

Det blev natt och morgon, under den tiden hann den där killen Jesus fylla år och vi försov oss till juldagens aktiviteter.

Klockan elva en 25:e åkte vi in till staden för att spela curling. O´boy, o´boy, det var kul, men det är en annan historia.

Nu vill jag önska alla (tre?) en god jul i efterskott.

Pepparkakshuset vi byggde 2005 på julafton hos mormor och morfar. I år hade vi ett helt annat tema, vilket jag kommer visa senare.

obst.blogg.se ©