.

Igår satte jag upp på min cykel för att trampa in till centrum där ett tårtkalas skulle hållas hos J, L och E. Jag hann bara några meter innan jag hörde ett konstigt dunkande från cykeln. Klev av för att söka källan till det mystiska ljudet och fann ett platt livlöst bakdäck.
Nejnejnejnfanfanfannejnejnej.
De korta sträckorna in till centrum och till skolan som förut bara tog fyra-fem minuter tar nu 20-25 minuter.

Livet var så enkelt när min cykel var hel. Fåglarna kvittrade mycket livligare (trots att parningstiden är över för längesedan och de flesta förmodligen flugit söderut), solen sken, barn lekte och skrattade vid småskolan, människor log, delfiner hoppade högt över våra huvuden, en enhörning gnäggade kraftfullt från bergets topp... ja, du fattar.
Men nu, ett stort svart hål av sorg.

(jag kanske överdrev lite, men det mesta är sant...speciellt enhörningen på bergets topp)