.

Nu är det natt och jag är sådär snurrigt borta av socker och sömnlöshet. 

Katten har klämt in sig mellan skrivbordet och mina knän. 

Idag var jag tvungen att stanna vartannat steg för att andas. Det är svårt att sitta stilla. Jag glömmer allt och börjar springa. 

Rastlöshet och tristess. Det är till och med roligt att åka till stan och köpa pizza. Komma ut lite. Andas civilisation. Hosta skrämmande, likt ett barn med tuberkulos. Stirra blekt på förbipasserande och väsa hest.

Riktigt så är det nog inte, men jag låtsas. Låtsas att mina hostningar hörs, att någon rusar bort från bakteriehärden med medlidande i blicken och den egna säkerheten i tanken. Jag älskar att förvandla det vardagliga till dramatik.

När en enkel förkylning blir pandemi orsakad av en liten oskyldig tös från landet.

Slut på navelskåderiet, nu ska jag sova bort sockerchocken.